Det slog mig att grunden till alla problem egentligen kan förkortas i dessa orden:
tillåter du dig själv att vara lycklig?

Jag har fått kämpa i flera år. Vad jag än gjorde så fanns orden där - jag är inte lycklig. 

Med dem så kom ju då både ångest och många tårar. Varför kunde inte jag få leva glatt och bekymmersfritt ibland? Varför skulle jag ALLTID vara omringad av ett orosmoln? 
Men det handlade aldrig om att jag faktiskt inte var lycklig.
Det handlade om att jag inte ville inse vad det betyder.

Att säga att man är lycklig är något som förändrar livet. Jag var fast i mina onda tankar om att jag inte duger till, att det jag gör inte är bra nog osv. och att då säga 'jag är lycklig' skulle ju betyda att jag behövde ändra mitt beteende. Och jag var inte riktigt redo för det. 

Tills för ungefär ett år sen. Jag minns det så väl. 
Jag vaknade en morgon och solen strålade in genom fönstret och så började de varma känslorna välla upp inom mig. Jag hade ingenting negativt att tänka på alls (och sådana tillfällen är väldigt svåra att finna då det alltid dyker upp något, stort som litet). Och om det fanns något som var i vägen så kunde jag inte få mig själva att låta det förstöra min härliga känsla.
Och så sa jag orden tyst för mig själv:
jag är lycklig, nu.

Det var som om min värld förändrades och jag såg saker så himla klart. All den negativitet jag burit på i så många år hade inget annat val än att försvinna ut i tomma intet. 
jag blev fri.

Och enda sedan dess har jag alltid haft den positiva kraften med mig.
Att vara lycklig för mig är att alltid kunna hoppas att allt kommer lösa sig.
Att befria sig själv från allt man INTE kan, och vila i ATT man kan.
Det kommer alltid finnas saker du vill kunna, göra, upptäcka etc,
men att vara lycklig handlar om just nu.

Hoppet är numera för mig alltid större än misslyckandet.
Och hoppet är ju det sista som lämnar människan.

Så nu till Dig som läser (om någon haha ;)).
Tillåter du dig själv att vara lycklig?