jag har så mycket som jag vill få reda på.

ibland känns det som att jag faller.
för att jag tillåter mig själv att släppa på bromsen,
och bara försöker tillåta hela min existens att ta över ratten.

men det för mig bara rakt in i väggen.

ibland är den väggen gjord av tegel,
men oftast är den gjord av drömmar.

man blir snurrig,
tappar fotfästet.

och så gungar man runt i en liten bubbla gjord av övergivna idéer.

framtidstankar.
tro, hopp.

och så känner man sig helt fast där.
ensam





då blir det svårt.
så nu vet jag inte riktigt vad jag vill om något.