Den visade jag för Carro och berättade att det är så jag känner mig. Som en liten pingvin med alla strålkastare på mig! Och det är ingen mysig, stärkande känsla... Snarare "nu kör vi så vi får det här överstökat fort!".
Men så svarade Carro att hon tyckte det såg ut som om pingvinen tänkte "me against the world". Varför har jag aldrig tänkt så när jag står på scen? Att nu ska jag visa vad jag verkligen går för?
Det enda jag känner är 1. Vad i helvete gör jag här 2. Nu är det dags att bli sönderkritiserad. Men egentligen så är ju alla i publiken bara nyfikna på vad jag går för och vad jag ska göra för att bli bättre...

Dumma huvud som spelar spratt med mig.
Nu ska jag klippa sönder ett par jeans och fundera på vad jag ska ha på mig imorgon.
Då gäller det!

PUSSSS

(Btw, vi bytte till sommartid i natt så nu fram tills Sverige byter tid så är det bara 8 h tidsskillnad! :))