Likaväl som det kommer bli underbart att få träffa alla jag älskar i Sverige igen, så kommer det kännas så fruktansvärt tomt och konstigt. 
Dels för att mitt liv finns här nu, dels för att ingenting kommer vara likadant där hemma. 
Jag har ju missat tio månader av folks liv och de har missat tio månader av mitt.

Just nu så är jag vid ett sånt ställe i livet där det är dags att ta tag i allt, själv.
Och faktiskt prioritera mitt eget liv eftersom ingen kan sköta det åt mig. 

Ska försöka rensa bland all skit som behövs tas tag i. 
Och planera och förbereda för resten av livet.

Och allt annat som absolut inte orkas med.

Hoppas dock farfar mår bättre snart;

om han inte finns när jag kommer hem, kommer jag inte hem.
Det skulle jag aldrig klara av.

Pusshej, leverpastej.